En spelkortsuppsättning ser ut som ingen stor sak. Femtiotvå kort, fyra färger, lite tryck. Trots det har den underhållit människor i mer än sex sekler
Ta ett ögonblick och tänk efter.
Sex sekel, och vi sitter fortfarande och spelar kortspel eller Kille med samma grundläggande upplägg som generationerna före oss gjorde egen kebabkrydda.
Berättelsen börjar i Kina och vandrar sedan genom den islamiska världen till Europa kring 1300-talet. Frankrike gav oss de fyra korgfärgerna vi ser idag - hjärter, ruter, klöver, spader. Enkelt, elegant, briljant billigt att trycka. Det är anledningen till att det spred sig så fort.
Kvaliteten på materialet betyder mer än folk anar. Ett kort av dålig kvalitet böjer sig lätt, drar åt sig fukt och sväller, blir slappt som en gammal chipspåse efter en kväll med poker. Ett kort av hög kvalitet, med korrekt laminering, känns nästan som tyg mellan fingrarna.
Erfarna spelare nämner ofta "snäpp" - det ljudet när man rifflar en kortlek av hög kvalitet.
Det låter löjligt tills du hör det själv.
Sedan finns det samlarvärlden. Där blir det verkligen intensivt. Vissa är beredda att lägga tusentals kronor för en Bicycle-lek från femtiotalet, i orörd förpackning, fortfarande insvept i cellofan.
Andra letar efter konstnärligt utformade kortlekar från små tryckerier och studior i Portugal eller Nederländerna.
Det påminner om vinylsamlandet – funktionen kommer i andra hand, känsla är allt.
Digitala kort finns förstås. Appar, onlinepoker, mestadels. Men något går förlorat.
Ljudet av kortbordet.
Känslan av vikt i handen. Att slänga fram ett kort med stil, så att säga, går helt enkelt inte att återskapa på en skärm.
Om du vill köpa din första riktiga lek, bortse från den billiga leken från macken. Leta efter kort i 310 gsm eller tjockare, helst med en plastbelagd yta – det tål slitage och fläckar bättre. Theory11 och Bicycle är säkra kort. Om du vill ha något mer unikt, kolla in mindre märken som Kings Wild Project.
Barn älskar kort av andra skäl. Ett grundläggande spel som Go Fish lär ut tålamod, minne och att vänta på sin tur – utan att någon förklarar det som utbildning. De bara spelar. Mer behövs inte.
Och så finns det tarotkortlekar, som rent tekniskt också är kortlekar, om än med en helt annan publik och ett helt annat syfte. Vissa samlare köper båda typerna och blandar dem aldrig – nästan som en princip.